Text: Veronica Aspelin-Forsell | Foto: Linus Lindholm
Liselott Sundbäck, doktorand i socialpolitik vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi, forskar på heltid tack vare en fyraårig doktorandanställning som möjliggjorts med medel av Stiftelsen för Åbo Akademi. Nu, ungefär halvvägs in i processen, delar hon några av forskningsresultaten.
Det var i arbetslivet doktorand Liselott Sundbäck hittade inspiration till frågeställningarna i sin pågående forskning om möten mellan migranter och myndigheter. Efter att ha avlagt magisterexamen vid Åbo Akademi år 2008 ägnade hon åtta år åt jobb inom migration och integration, social rättvisa och diskriminering, på arbetsplatser såsom Luckan, Folkhälsan, Kommunförbundet och Helsingfors universitet.
– Under min tid på Luckan i Helsingfors träffade jag många migranter som hellre vände sig till oss som förening än till myndigheterna för att få hjälp. De eller någon de kände hade negativa erfarenheter av de här instanserna, av att inte ha blivit sedda eller hörda, eller av att ha fått felaktig information, berättar Sundbäck.
Sundbäck ville ta reda på mer om migranternas vacklande tillit till myndigheterna och utarbetade så småningom en forskningsplan under handledning av Camilla Nordberg, äldre universitetslektor i socialpolitik vid Åbo Akademi. År 2018 ansökte hon om och beviljades doktorandplats vid akademin.
Känslan av tillit
Liselott Sundbäck gör en kvalitativ studie kring möten mellan migranter och myndigheter i Finland och Sverige. Forskningen bygger på 52 personintervjuer med både migranter och myndighetspersonal. Migranterna är unga personer med flyktingbakgrund som har flyttat till Finland eller Sverige under de senaste åren. De har intervjuats om sina erfarenheter av arbets- och näringsbyråerna (TE-byråerna), kommunernas invandrarenheter, Migrationsverket och polisen. Personalen som har intervjuats jobbar på TE-byråerna eller invandrarenheterna.
– I intervjuerna har jag särskilt ställt frågor kring känslan av tillit i dessa myndighetsmöten. För många migranter är de här mötena med finska eller svenska myndigheter den första och enda kontakten med det nya samhället, och därmed också helt avgörande för vilka förutsättningar de får för att navigera i landet, säger Sundbäck.
Kärnan i avhandlingen är att prata med migranterna istället för om dem. Individen står i fokus och den enskilda upplevelsen spelar roll. Sundbäck tar avstånd från generaliseringar som ”alla invandrare” och lyfter fram individuella upplevelser av tillit och misstro.
– Målet med forskningen är att ge en djupare förståelse för det institutionella mötet och det dynamiska och komplexa fenomenet tillit, säger Sundbäck.
– Målet med forskningen är att ge en djupare förståelse för det institutionella mötet och det dynamiska och komplexa fenomenet tillit, säger Sundbäck.
Unika perspektiv
Varje personintervju bidrar med sitt eget perspektiv på sammanhanget, men vissa gemensamma nämnare har Sundbäck ändå hittat i informanternas berättelser:
– Känslan av tillit är lätt att rubba. En viss socialarbetare kan göra ett enormt positivt intryck på migranten, medan en annan kan rasera känslan av tillit lika fort.
I intervjuerna framgår det också att erfarenheter av myndigheter i det tidigare hemlandet kan påverka känslan av tillit till finska eller svenska myndigheter. En bekants upplevelse hos någon myndighet kan också inverka på den egna tilltron till institutionen.
– Konsekvenserna av tids- och resursbristen är tydliga både i migranternas och myndighetspersonalens berättelser. I den neoliberala, effektiva välfärdsstaten ska integrationen gärna ske snabbt vilket innebär att det inte finns tid att bygga tillit eller bemöta kunden på ett holistiskt sätt, konstaterar Sundbäck.
– I min forskning blir det speciellt tydligt att det finns en stark emotionell dimension i tilliten, förutom den administrativa dimensionen. Här menar jag att det är viktigt att se och bekräfta kunden och hens önskningar och behov, förutom att ge rätt information och tjänster.
Forskning på heltid
De första åren doktorerade Liselott Sundbäck på deltid på grund av småskalig finansiering. År 2019 ansökte hon om och beviljades en fyraårig doktorandanställning finansierad av Stiftelsen för Åbo Akademi. Anställningen påbörjades i maj 2020 och möjliggör forskning som heltidsarbete. En lottovinst och ett enormt privilegium, menar Sundbäck, som hon anser att flera borde unnas av.
– Att doktorera är ett jobb och forskning bör finansieras. Det är inte etiskt att forskning ska göras på fritiden, vid sidan av annat arbete och ett eventuellt familjeliv.
– Att doktorera är ett jobb och forskning bör finansieras. Det är inte etiskt att forskning ska göras på fritiden, vid sidan av annat arbete och ett eventuellt familjeliv.
Tack vare den fyraåriga doktorandanställningen vid Åbo Akademi har Sundbäck gjort en mera omfattande undersökning än vad deltidsforskning hade möjliggjort.
– Det hade inte varit möjligt att intervjua både kunder och professionella på olika myndigheter eller att göra forskning också i Sverige, menar Sundbäck.
Hon har också haft tid att fördjupa sig teoretiskt inom migrationsforskning och tillitsforskning, ta del av kurser vid olika universitet samt att delta i olika konferenser både i Finland och internationellt.
Vill göra skillnad
Liselott Sundbäcks doktorsavhandling granskar samhällsstrukturer på ett sätt politiker och myndigheter själva sällan hinner med. I sin undersökning lyfter hon fram omfattande strukturella problem, men syftet är inte att peka finger åt enskilda byråkrater.
– Mina resultat kritiserar strukturerna och myndigheternas organisering, den politik som förs, som kan kallas både invandrarfientlig och kränkande mot människovärdet. Jag vill på inga vis komma åt enskilda individer, socialarbetare och andra som jobbar på fältet, säger Sundbäck.
Sundbäck hoppas att hennes forskning ska kunna bidra till en större förståelse för de utmaningar som hindrar tillit från att uppstå mellan individer och institutioner, men poängterar sin roll som forskare snarare än samhällsaktivist.
Sundbäck hoppas att hennes forskning ska kunna bidra till en större förståelse för de utmaningar som hindrar tillit från att uppstå mellan individer och institutioner, men poängterar sin roll som forskare snarare än samhällsaktivist.
– Bland migranterna jag har intervjuat har det förstås funnits förhoppningar om att min forskning ska göra skillnad i praktiken. Också jag önskar förändring, men det är inte huvudändamålet med mitt arbete. Det jag däremot kan och ska göra, är att bidra till och delta i samhällsdiskussionen kring de här fenomenen, säger Sundbäck.
I framtiden hoppas hon få möjlighet att forska mera tillsammans med sina informanter:
– Det hade varit intressant att göra aktionsforskning där informanterna är med under planeringen men också deltar i analysen av resultatet.
Större än universitetsvärlden
För närvarande befinner sig Liselott Sundbäck ungefär halvvägs i arbetet med sin doktorsavhandling, som kommer att utmynna i fyra längre vetenskapliga artiklar, publicerade i internationella tidskrifter.
– Jag är färdig med insamlingen av data och ska nu ägna det sista året åt skrivarbete och åt att sprida forskningen. Jag vill popularisera resultaten, bland annat genom bloggtexter, säger Sundbäck.
Att delta i den offentliga debatten om frågor som berör invandring är inte helt oproblematiskt och Sundbäck kan känna en viss obekvämhet inför uppgiften. Samtidigt anser hon att hon, liksom andra forskare, bär ett ansvar att bidra.
– Vem ska ta upp de här frågorna om inte vi som är mest pålästa och insatta i ämnet? Dessutom har jag som vit forskare en annan distans till diskussionen om rasism, invandring och utsatthet, än mina informanter som tvingas leva i främlingsfientligheten, avslutar Sundbäck.